North Carolina, here we come!

Hej!

Efter mycket om och men har vi nu äntligen tagit oss till Örebro och Fascination Street, där Jens Bogren siter och drar i reglarna medans vi dreglar. Resan hit var var så nära ett smärre helvete som man kan komma, uppvuxen i ett land med i-landsproblem: Vi (eller flygbolaget kanske jag ska säga) lyckades med konstycket att få tre plan försenade. Planen var att vi skulle flyga från Greensboro, North Carolina via New York till Stockholm. När vi kom till flygplatsen i Greensboro fick vi reda på att vårt plan var försenat till New York. Först en timme, sen var det visst 3 timmar. Inte hela världen men det betydde i slutändan att vi skulle missa vårt flyg från New York till Stockholm, vilket vi också gjorde med några minuter. Sas planet gled förbi vårt plan med ett stort utsträckt långfinger på sidan, så frustrerande. Låt oss tillägga att vi älskar SAS, det finns inget bättre flygbolag att flyga med över Atlanten, dessutom får man Twist-påse på planet. Därför smärtade det enormt eftersom vi nu insåg att vi skulle få flyga med Continental istället plusatt vi skulle få vänta i 6 timmar och inte fan skulle vi komma fram till Stockholm efter det, vi skulle få flyga till Manchester i England och byta plan där till Stockholm. Continental upplevelsen blev som förväntat: mer mänsklig boskapsvagn än något annat. Med EN toalett på hela planet.

När vi kom fram till Manchester så får vi reda på att även vårt plan till Manchester var försenat 4 timmar=ytterligare 6 timmars väntan. Det hela blev till en sällan skådad resebuskis och när vi äntligen kom fram till Stockholm 22.45, efter 30 timmars resande, undrar jag fan inte om jag var så trött att jag började tro på tomten.

Världens bästa farsa gled upp och hämtade mig och Peter och körde oss till Örebro mitt i natten för att sedan direkt köra tillbaka till Stockholm, otroligt. Jag bjuder på konjak när jag kommer hem pappa. Jag lovar.

I alla fall, enough buskis. Hur låter det då? Herrejävlar, vet inte var jag ska börja.. det låter så infernaliskt bra att bygget rasar. Produktionen och leveransen är outstanding och jag skulle vilja titulera skiva till ett schizofreniskt mästerverk, jag lovar att ni komer att gapa och antagligen inte kunna stänga flabben förrän sista tonen ringer ut. Jag är så fruktansvärt stolt. Det bästa vi presterat och så mycket känslor och närvaro som ligger bakom… jag är gråtfärdig. Håll i hatten, jag kan inte vänta till alla kan få ta del av den här skivan… som sagt mycket närvaro och jävligt ärlig och äkta. Detta ÄR Soilwork!!!

Skål/Björn och Soilwork

Hej igen, hoppas helgen har tagit en fin form med vad den nu må innehålla…

Har sjungit som en galning de senaste dagarna, ni får lov att kalla mig för ”mistluren ifrån Glumslöv’s backar” om ni vill..

Känner mig otroligt bekväm att lägga sången med Peter bakom spakarna, det finns något slags underförstått samspel som skapar ett flyt och får en att behålla lugnet och inspirationen. Har sjungit/skrikit i genomsnitt 12 timmar om dagen, den ena minuten lyckas man trolla fram en Scott Weiland touch, den andra en blodtörstig Tom Araya. Har inte ens försökt att framkalla dessa olika sångstilar men det blir så naturligt när man får lov att vara lekfull och inte bry sig så mycket även om jag nu var tvungen att blygsamt name-droppa några sånghjältar.

Den ene efter den andra lämnar nu det gigantiska huset, dom flesta styr sin kosa mot Sverige. Dirk, vår belgiska trummis var här med sin fru under några dagar och käkade som vanligt chips, grilled cheese och nåt annat med mycket majonnnäs på, innan han begav sig tillbaka till Cleveland där han bor. Under tiden han var här har vi en trevlig fotosession som ni kan se ett smakprov på nedan. Nu är det bara jag, Peter och Sylvain kvar i huset.

Vad menar jag då med inspirerande bebisar? Jo, Peter’s fru och deras son Leo har tillbringat många helger här och det har faktiskt varit väldigt inspirerande. Sångpålägg blandat med diverse bus med Leo har visat sig vara ett framgångsrecept! Rösten känns intakt, trots misshandeln. Idag har jag en break och Peter har dragit fram lägereldsterroristen i sig själv och lagt smäktande akustiska gitarrer på väl valda ställen som lyfter nåt enormt.

Vi har 6 dagar kvar till sången, därefter lämnar vi huset, likt råttor på ett stormhärjat skepp (förlåt, jag var tvungen att göraden liknelsen), därefter flyger jag och Peter från Charlotte till Stockholm där vi tar oss vidare mot Örebro. Där sitter demonproducenten Jens Bogren och väntar på att få dra upp reglarna och få ett hallelujah moment med tillhörande Simpson moln som skingras. Hörs snart!

/Björn och Soilwork

(Foto av Hannah Verbeuren)